Mitt hopp är snart slut. Smärtan i min kropp tycks aldrig vilja försvinna! Ena stunden är jag säker på att allt blir bra, för att i nästa stund bara se mörker mellan oss. Du gör det så svårt för mig, dina ord bränner, samtidigt som de lenar min själ. Ger mig hopp.

Och ovistheten, denna jävla ovishet som river och sliter i mitt inre likt en flock hungriga lejon som vägrar att lämna mig ifred.

Sova, äta vad är det? Minns inte hur det är att må bra .. ser små skymtar av det när vi ses och allt blir bra för en stund. Min älskade, hur ska jag kunna låta dig gå .. hur ska jag kunna lyda mitt huvud när en sådan stor del av mitt hjärta tillhör dig?

Jag är inte trasig längre, jag är förstörd. Jag finns inte längre.. bara det envisa hoppet finns kvar i ett skal som ekar tomt och ensamt. Ingen vill förstå, gör si gör så .. men det går inte. Jag vill inte prata längre. Vill bara ha ett svar.