Ja så känns det. Livet som jag för mindre än en vecka sen ville släcka med mina bara händer. Jag gör saker, tar tag i saker och jag vill börja blogga igen! Allt har en förklaring, min förklaring tänker jag inte berätta. Tiden får visa, orkar inte med kritik på detta. Mitt liv, mitt val och kanske mitt misstag. Men jag tar chansen, hela mitt inre skriker att jag ska göra det. Så jag tar risken.. för blir det bra blir det jävligt bra! Det vet jag. <3

Idag har jag njutit av ledigheten. Igår städade & tvättade jag hela dagen så min rygg dödar mig som tack idag. Så jag har vart snäll mot den och slappat här vid datorn och framför Tvn. Har diskat och tagit en cykeltur med finaste Smilla. Nu är jag nyduschad och ombytt för kvällens bravader med en viss person. :)

Imorgon bär det iväg till Sala där midsommar ska gå av stapeln. Kommer bli underbart tror jag! Ska slå till och pallra mig iväg till systemet imorgon och handla lite gott och dricka tänkte jag. :)

Något som dock mörkar mina dagar just nu är tankar som jag försökt stoppa undan nu, men det går inte. Tänk om Puke levat nu. Undrar hur allt sett ut då. Önskar jag kunnat vrida tillbaka tiden och förhindrat katastrofen som lamslog större delen av mitt liv. Saknar honom så det gör ont. Undrar om jag någonsin hittar en häst som jag kommer inpå livet som jag gjorde med honom. Jag hoppas jag gör det men jag tror jag kommer få leta länge .. Insett nu att jag inte kan gå från häst till häst som jag gjorde förr. Puke har satt spår, gigantiska spår och allt jag vill är att åter sitta på hans varma rygg när vi susade fram i skogen som En. Vackra lilla häst, jag saknar dig!
För tre månader sen idag pussade jag din panna för sista gången och lät dig somna in i min famn. Du finns hos mig för alltid.