15 juni - livstecken
Tack vare min underbara syster & hennes familj känner jag hopp om livet igen. De har tagit hand om mig precis så som jag velat. Inte frågat massa frågor, inte lagt sig i, inte sagt vad jag ska och inte göra med allt jag känner, utan bara låtit mig vara med. Det ä jag evigt tacksam för. Älskar att vara här. I andningshålet på stenslätten.
Vi får se hur allt blir nu. Vågar inte hoppas. Tänk om jag får återuppleva skiten igen. Undrar om jag är kapabel att klara av det igen. Jag vet inte, jag tar en timma i taget och förr eller senare så vet jag hur allt blir.. eller hur?
Time to get strong now..
Hoppas på att få igång bloggandet lite snart. Om folk vill det alltså.
Varma hälsningar från stenslätten.
Åh så fint skrivet Emma! Familjen är bäst, alltid! Man ska vara glad och tacksam över att man har en familj som man alltid kan vända sig till (om man nu har det alltså, annars vet jag inte hur man skulle överleva..) Jag vill gärna att du börjar skriva här på bloggen igen! Och det låter bra som du skriver, att du tar en timme i taget.. <3 Styrkekramar till dig!
Jag vill gärna att du börjar blogga igen, gillar verkligen och läsa din blogg, för du är verkligen öppen och ärlig, det tycker jag om. Hoppas livet känns lite bätre även när du kommer hem. Kraam <3
Imorrn tycker jag att vi pussar massa på pållehäst, rider en sväng i sommarvärmen och tar en rejäl fika på det!
Massa med styrkekramar! <3
Klart vi vill att du bloggar emma! Skönt att du finner ro någonstans. Stanna där du tills du hittar dig själv och orkar ta tag i vardagen igen, ibland måste man få krypa ihop, bara rymma i från allt, gråta skrika, eller bara vara tom, ifred och ensam för att kunna bli stark. Tror på dig vännen, hoppas du mår bättre snart! Kram
Vill så gärna att du börjar blogga igen! :) har varit tomt nu :/
Det är bra ta en timma i taget, i din takt :) <3
Många kramisar <3
