Just nu vet jag inte vem jag ska prata med så jag skriver av mig istället så får väl den som vill läsa. Orkar inte bry mig längre. Jag har ändå inget liv.

Känns som det bara är en tidfråga innan jag faller ihop, som att alla känslor & tankar äter upp alla de stöttepelare som finns inombords. Hur jag än gapar & skriker så är det ingen som hör mig! Jag orkar inte längre säga till alla hur dåligt jag mår, för på något sätt får jag bara höra att andra har det värre. Ja visst kan det vara så, men räknas inte mina känslor då? Har inte jag lika stor rätt att uttrycka mina tankar & känslor? trots att många har det så mycket värre? Ibland känns det förbjudet.. men vad ska jag göra då? Låta mig ätas upp och ge upp?

Hela dagen igår satt jag och grät eller bara kände den där krypande äckelkänslan av att bara vilja fly från allt. Vart finns alla vänner då? Dem där som säger att dem alltid finns om man vill något? Jag är ensam, okej?
Sitter här i en jävla lägenhet ensam, vilket är helt nytt för mig. Har aldrig i mitt liv varit ensam såhär. Det dödar mig! Skiter fullständigt i att det gör mig starkare som person för det hjälper inte ett jävla dugg!

Jag känner mig så jävla bortslängd, av allt och alla. Låter så sjukt egoistiskt att säga så. Men vid det här laget borde folk ha sett igenom mitt pokerface. Eller är jag så fruktansvärt bra på att dölja min smärta?
Nu vet ni iallafall..

Jag mår skit, jag har ingen livsglädje kvar, jag ser ingen framtid, tappat bort min väg och hittar inte tillbaka. Är det värt lidandet då? Ja det är det, kommer ni svara. Men jag undrar ..

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre"