Sov gott Lillan

Gårdagen var en riktigt tung dag. Tyngre än vad jag faktiskt trodde då jag varit så förberedd på att denna dag skulle komma. "Det är bara en kanin". Nej det är en familjemedlem.

 

Igår runt tretiden fick alltså Lillan somna in. Slippa sina magproblemoch skutta ut bland klöver och gräs. Allt gick så lugnt och bra. Veterinär Ann-sofi & Suzzie tog så väl hand om oss. Det tackar jag för.

Jag grät under avlivningen.. trodde inte jag skulle göra det men det brast när jag skulle berätta om hennes sjukdomshistoria. Likaså när jag såg livet släckas i hennes ögon. Casper sov under hela vistelsen så jag slapp hålla igen känslorna iallafall.

 

På vägen hem kämpade jag mot tårarna. Mycket för att Casper inte skulle bli orolig.

Det var när jag kom hem och skulle begrava henne som allt rasade ordentligt. Jag bad om att få vara ensam så Glenn tog hand om Casper medan jag fixade allt. Men det var skönt att få gråta ut. Säga förlåt.

 

Idag mår jag lite bättre, det är inte lika tungt. Får en klump i halsen när jag tänker på henne såklart. Plus att det är jobbigt att se Stampe ensam. Men det löser sig med tiden. Jag har börjat släppa ihop honom & Wilma och förhoppningsvis blir de kompisar snart så de kan kura ihop sig i den kommande vintern.

 

Jag tog rätt beslut. Lillan hade nog inte pallat vintern. Så mager och elenändig som hon blivit. Men hon var pigg in i det sista. Nu slipper hon ha ont av sin mage. Nu ska bara matte läka hjärtat och sudda bort det dåliga samvetet som alltid kommer iomed en avlivning. Det blir bra.

 

Tack för dessa år Lillan. Sov gott. ♥

 

 

 

Jobbigt, men jag tror som sagt att du tog rätt beslut! Förresten så är det väldigt intressant det du skriver, att du inte ville visa Casper dina känslor. För exakt det lär vi oss om nu, att det faktiskt är gynnsamt för barn att få se hur vuxna reagerar - både att man kan vara glad och ledsen och att det är naturliga beteenden hos oss vilket gör att även dem kan få lättare att visa de känslorna då de är "normala"... :)

*kramar*

Beklagar :-( Värsta som finns när ens nära och kära familjemedlemmar blir sjuka och måste tas bort. Absolut det sämsta med att vara djurägare. Men man får tänka på all kärlek de gett och den tid mat fått.. Men fruktansvärt när de måste somna in ändå :-(

:(

Gud vad tråkigt, man får tårar i ögonen bara av att läsa. Jag vet hur du känner då jag också förlorat min fina kattvän. Inte på exakt samma sätt ,men i mina armar. Styrkekramar till dig

=( Kram*