Nu tänker jag bjuda på min förlossningsberättelse. Valt att vänta med den då jag inte var så med under förlossningen, vilket jag nu med journalerna i hand får bekräftat. Jag bad om att få ut journalerna dagen efter förlossningen och nu har jag äntligen fått dem! Verkligen kul och spännande att läsa.

Jaha, ja allt började ju tidigt på morgonen den 1/11 runt femtiden då jag kände av de första värkarna. Väldigt oregelbundna men de gjorde ont. Hade även en liten blodblandad flytning på morgonen.
Under dagen vankade jag runt här hemma, försökte sova och duschade ett antal gången för att lindra smärtan. Under kvällen avtog dem något så fick sova lite, men ytligt då jag vaknade flera gånger av de starkaste värkarna samt att jag fick springa på toa hela tiden och kissa. Enligt Glenn så låg jag och stöna större delen av tiden när jag sov så hade nog värkar hela natten. ;)

Dagen efter så hade jag fortfarande pinvärkar. Så jobbigt! Kämpade med duschen och försökte vila.
På tidiga eftermiddagen var jag hos barnmorskan på kontroll, Casper var inte fixerad ännu men knappt ruckbar och låg väldigt långt ned i bäckenbenet. Hon gissade på att han skulle komma inom de närmsta 48timmarna vilket hon fick rätt i. ;)

Ringde förlossningen för råd men ville inte åka in på kontroll, vilket de höll med om. Ville vara hemma så länge som möjligt. Fick rådet att sova, vilket jag inte lyckades med. Gjorde för ont.

Framåt kvällen fick jag tätare värkar som gjorde ännu mer ont, dock fortfarande oregelbundna. Allt från 3-15min emellan. Pinade mig igenom matlagningen och Bonde söker fru. Hade djävulskt ont och kved vid varje värk till slut. Vid 22-tiden så ökade de ytterligare och vid halv 12 kom en jättekraftig värk tätt följt av blod. Då ringde vi förlossningen och vi var välkomna in när vi var redo här hemma.

Tackar Gudarna för att vi hade så nära till USÖ, för bildfärden var inte rolig när man satt med värkar!
00.40 – Blir inskriven på Förlossningen.  Efter undersökningen fick vi veta att livmodertappen var helt utplånad och jag var öppen 2cm & Casper var fixerad.
Jag fick svara på frågor, mäta blodtryck, göra urinprov osv. Hade lite protein fortfarande i den.
Sedan blev jag kopplad till CTG som mäter hur bebisen mår. Casper mådde bra och låg på 140slag/minut ungefär.
Då de tyckte jag blött lite mycket gjordes en VUL för att se om moderkakan låg långt ned, men det gjorde den inte.

03.13 kopplades jag bort från CTG:t en stund. Hade ont men det var fortfarande hanterbart och hade kunnat vila några timmar. Valde att ställa mig i duschen en stund. Men tyckte inte det hjälpte så mycket.

04.30 började det göra mer ont och jag blev tillfrågad om jag ville ha EDA. (Ryggmärgsbedövning) vilket jag tackade ja till.

05.01 fick jag EDA. Lokalbedövningen gjorde grymt jävla ont, och det var hemskt att sitta hopvikt när han grejade.  De startade även CTG:et igen och gav mig vätskedropp som ges i samband med EDA. Ca. 20-30min senare började bedövningen värka. Så skönt!

05.57 var sköterskan inne för att höra hur det var med mig. Jag & Glenn hade sovit en stund och fortsatte med det efter att hon gått. Även om jag sov väldigt ytligt.

07.07 Byte av barnmorska. Tyvärr! Gillade inte den andra jag fick! Hmf. Det konstaterades att jag hade ganska långt mellan värkarna nu (ca.7min), vilket är vanligt i samband med EDA.
Då vattnet inte gått tar de hål på hinnorna för att sätta lite mer fart på det.
Härifrån minns jag inte så mycket mer. Jag var så grymt jävla trött!
De sätter också en Skalp CTG. En liten elektron som man fäster på bebisen hjässa för att få ett bättre CTG.

Blir ombedd att röra mig lite har jag för mig också. Stå och gå lite samt sitta på en boll. ONT ONT ONT! Tycker inte att EDA;n hjälper så mycket längre.

09.57 Ligger jag och pinar mig genom värkarna. Casper sjunker inte ned ordentligt eftersom jag kniper vid värkarna. Det var jättesvårt att slappna av! Hade jätteont och höll på att dö när de vände och vred på mig för att Casper skulle åka ned längre. Här var jag väl 9cm öppen eller nått och det hade börjat trycka på. Jag var helt öppen nu.
Tillfrågades om lustgas som jag inte ville ha. Var rädd för den. Haha

10.23 har jag så jävla ont att jag nästan fick panik. Stackars Glenn gjorde allt för att lugna mig. I ren panik bad jag om lust gas men väldigt lite. Så fick 20/80 och det lilla hjälpte. Kände mig inte alls flummig men blev lugn och fick liksom något annat att fokusera på. Här försvinner dock min tidsuppfattning.  Då jag bad om lite starkare lustgas (30/70) trodde jag att det gått 20min, men i verkligheten hade det gått nästan 3timmar! Gissa om jag skrattade gott åt det nu när jag läste i journalerna. ;)

Däremellan han jag också få värkstimulerande dropp då jag hade svaga verkar. De startade på blygsamma 15ml/h, hade en stor diskussion när de skulle öka till 30mv/h och slutade ändå på 65ml/h. Så sömnbrist, matbrist och utdragen förlossningen medförde att jag var helt utpumpad.

13.15 så började jag krysta.

14.05 hade jag då krystat i knappt en timme. Men det gick knappt framåt. Casper låg fel. Bebisen ska vridas ett helt varv så nästan pekar nedåt när de kommer ut, det gjorde inte Casper.
Jag hade jättebra värkar, men de var för korta pga. av min utmattning. Här måste de ha ökat droppet hela tiden. Jag minns ingen av detta. Jag var helt inne i mig själv och lustgasen.
Stackars Glenn fick plötsligt se hur Caspers hjärtljud försvann några sekunder och rätt som det var så var rummet fyllt av människor. Jag frågade vad som var fel med den sa att allt var bra bara.
Glenn var jätteorolig och blev ompysslad av en sköterska. ♥
Samtidigt började de dra Casper med sugklocka.
Minns att den första sugklockan gick sönder och att de fick ta en till. Skumt!
På tre drag roterar Casper rätt och trycket på honom avtar och han får bättre hjärtfrekvens. Sedan höll läkaren vara emot och jag fick själv krysta ut Casper på två återstående krystningar. 50cm & 3535g ren käelek!

14.19 De slängde upp honom på magen men han ville inte skrika så de sprang iväg med honom tillsammans med Glenn. Och där låg jag, helt slutkörd. Jag visste knappt vart jag var. Vilket var en jätteotäck känsla. Jag fattade knappt att jag fått barn. De klämde ut fostervatten & moderkakan som såg fin ut. De fick sy på ett ställe, där jag tror de fick klippa mig lite. Förstår inte riktigt vad det står i journalen men det verkar som det. Tyckte det var jobbigt när de höll på att klämma och känna på magen, den var liksom öm. Barnmorskan & ST-läkaren som var med tackade för sig då de skulle iväg. Fick inget samtal om förlossningen med dem, vilket jag förstått att man ska få. Skumt.

Strax därefter kom Glenn tillbaka med Casper. Då fick jag höra att det var en liten pojke som mådde bra. Han var lite blå men hade börjat skrika direkt utanför förlossningsrummet. Älskade plutt!
Tyvärr måste jag erkänna att den där ”åh nu ligger mitt barn äntligen på mitt bröst” aldrig nådde mig. Jag var för trött. Jag var som i ett vakuum. Att dessutom sköterskan som efterskötte oss var allt annat än trevlig gjorde inte saken bättre. Tråkigt!  L
Efter att ha duschat och fikat lite var det dags för oss att rulla upp på BB avdelningen runt sex-tiden efter att ha mätt,
vägt och kollat temp på Casper. Första blöjan på då också. Glenn fick äran att sätta på premiärblöjan. hihi

Tack till världens finaste Glenn som stöttade mig igenom förlossningen. Gav mig massage och kärlek. Älskar dig så mycket. ♥


Jag var helt galet trött som sagt, och knappt vid medvetande. Allt var nytt och övermäktigt. ”Nu hade han kommit, vad gör vi nu då?” Var känslan.
Vi åt mat och somnade tidigt, Casper sov hela natten fram till 4 ungefär. Då var det dags att äta. ”Amningen” funkade bra i början, även om det vara var råmjölk då, den riktiga mjölken kommer ju några dagar senare. Han åt varannan timme och somnade nöjt vid tutten sen. Behövdes ju inte många råmjölksdroppar innan han var nöjd. ;)
Jag hade ont i hela kroppen! Det kändes som man blivit överkörd av tåget ungefär. Galen träningsvärk!

Efter diverse hälsotest & 24timmars kontrollen valde vi att åka hem då ingen av oss ville vara kvar, utan vi ville hem och börja vårt nya liv. På gott och ont med facit i hand med tanke på att amningen gick åt helvete.. Men men.
Dagarna rullade på och gick åt att kämpa med amningen och lära känna våran guldklimp. Glenn var så duktig här hemma och pysslade om oss och stod ut med mitt gråtande över att inta kunna amma.
Vi hade dessutom huset fullt av hantverkare som fixade i huset. Phu!

Men nu är allt jättebra. Kommit in i mammarollen och tycker inte alls det är sådär jobbigt man hört talas om, visst sov vo dåligt i början men inte värre än man klarade av. Okej nu är ju Casper bara tre månader men hittills har allt gått bra. :) Vi får sova ordentligt och hur sluppit kolik.

Jag älskar att se vår fina son utvecklas och må bra. Det känns som han alltid vart en del av ens liv.
Jag ångrar inte en sekund att jag & Glenn behöll honom, trots att vi var så rädda för vad folks skulle säga. Skitsnack eller inte, vi är lyckligare än någonsin och ser fram emot vårt liv tillsammans.
Om jag vill ha fler barn? Självklart! Åtminstone ett till ska det bli, men först om några år.
Varken avskräckt från graviditet eller förlossning. Det kan jag lätt göra om. :) ♥
S T Ä  L L  G Ä R N A  F R Å G O R! :D