Nu sitter jag där igen! Asdeppig för detta med amningen!
Veckans träff med alla fina mammor som en efter en drog fram tutten och ammade sitt barn sänkte mitt självförtroende i botten. Hur idiotiskt är inte det? Jag är väl en lika bra mamma för det?
Jag vet att Casper mår bra ändå osv, det är inte det. Men bara känslan av att kunna ge allt, som en mamma ska kunna göra, får mig så sorgsen. En enda lyckad amningsstund skulle jag velat klara av, bara för att känna känslan att "jag kan". Om jag sen inte hade fortsatt amma är en annan grej, men då hade jag ju liksom mer fått välja själv.

Jag var så himla inställd på detta med amning, så det är nog därför jag tagit så illa vid mig.
Blir så glad för alla andras skull vars amning fungerar, men samtidigt sliter det som ett vilt djur i mig. Avundsjuka.
Men det är inget att göra åt nu. Vill bara ha lite förståelse. Varför jag är lite ledsen just nu.

Jag ska helt enkelt tänka på de saker som faktiskt är positiva med att inte amma. Right?