Varför är det så mycket lättare att se de negativa tingen i äns liv, när de igentligen är så mycket färre än de tingen som är bra?

Jag har det bra. Allt är inte perfekt, men jag har ett jobb där jag trivs och får hålla på med det jag vill, egen lägenhet, en ny kärlek jag vill bygga något med, mina djur, otroliga  vänner och såklart en stöttande familj.

Men när den där förbannade sorgen över Puke slår till slås allt bort under mina fötter som om någon nyss puttat mig ut för ett stup och jag bara faller och faller. "minns det som var bra" säger dem. Hur fan ska jag kunnde göra det? Då saknar jag det bara ännu mer. Vi var ett, jag & min pålle. Allt var klart, han skulle ju bli min. Vi skulle bli något. Hur kunde allt bli så jävla fel?! Så egoistiskt. Kommer aldrig förlåta mig själv för sveket. Spelar ingen roll vad alla säger. Ansvaret låg hos mig, det var jag som svek min bästa vän. Det var inte bara en häst.. han var en själsfrände.

Efter sju månader är det inte ett dugg lättare. Snarare värre. Hur orkar man? Hur släpper man taget om något så stort? Jag klarar tydligen inte det här själv. Hjälp mig ..