Djupa tankar
Jag har igentligen ingenting, absolut ingenting att klaga på. Jag har funnit min tvillingsjäl i Glenn och jag kunde inte ha fått en finare livskamrat och vi väntar dessutom ett kärleksbarn. Vi bor på landet och jag har mina små djur. Båda har jobb med det vi gillar att hålla på med och allt är jättebra. Jag har aldrig mått så bra tillsammans med någon förut. Allt är perfekt!
Men.. hålet finns där. Djupt in i hjärtat. Jag har gång på gång försökt fylla upp det igen. Misslyckats, försökt med fel saker, fel individer. För varje gång blir såret mer ömt. Jag vet ju vad som fattas igentligen.
Jag saknar en Puke, en vän som man växer ihop med. En vän som man är ett med. Jag önskar saker och ting inte gått så åt helvete som det gjorde.
Många har frågat varför jag lägger en sån stor skuld i Pukes död. Att jag inte borde göra det.
Jag kanske ska berätta hur allt gick till, igentligen. Iallafall så som jag såg det. Att jag tycker jag sek det finaste jag hade, och det ledde till att han fick somna in. Min fina underbara Puke.
Allting började ju i januari 2009, 30/1. Då styrde jag bilen mot hallsberg för att provrida på islänningar som en tjej ville ha hjälp med. Hon hade fått tips att jag blivit hästlös efter att Aegir försvann. Jag skötte ju honom någon månad innan men hans ägare stack från stallet utan ett ord en dag. Saknade honom så.. trodde jag.
Jaja, jag anlände iallafall till stenkulla och mötte upp M med familj och blev presenterad för Storm & Puke. Storm kom fram direkt. Som den folkälskande hästen han är. Puke därimot stod en bit ner i hagen och ville inte hälsa. Omusklad och jätteledsen efter ett långt sjukår med fång.. Jag fastnade inte alls för honom då. Nej det var absolut Storm som vart favoriten.
Hur som helst började jag rida hos M. Mest på Storm, Puke longerade jag en del. Jag orkade inte med två hästar helt enkelt. Och storm var ju favoriten som sagt.
Efter ett tag så bad jag om att få ta med Linda till stallet så jag hade en ridkompis. Vi beslöt oss då att Linda skulle rida storm först och främst. Eftersom han var lite stadigare. Linda var ju lite grön i sadeln då. Lite skillnad nu va. ;)
Jag vart nästan sur, att jag skulle rida Puke. Som ingen ridit på över ett år, ingen visste hur han var. Bråkig, slö, pigg eller vad? Vi visste ju bara att lilltjejen som haft honom inna vart rädd för honom? Kändes inget kul alls..
Han var vinglig och omusklad till max. Men jättelugn och snäll ändå. men jag litade inte på honom alls.
Men med tiden växte vi ihop. Jag som sakta men säkert ble säkrare i sadeln igen efter mitt långa riduppehåll märkte också att den där magra ledsna hästen började bli stadigare för var dag och fortfarande så otroligt snäll och lugn. Osäker var han men han gjorde det jag bad honom om. Han började våga gå brediv Storm & Linda istället för bakom. Han började visa intresse i hagen för mig, han öppnade upp sig. Nu var inte längre Storm favoriten.
Här la vi också märke till hur storm och puke plötsligt började bli kompisar. Beta i samma del i hagen och stå och klia varandra. Så var det inte när vi började. Så även dem var nog nöjda med att få komma ut tillsammans.
Tiden gick. Jag och Linda red flera gånger i veckan. Hästarna satte muskler mer och mer, började bära sig. Det var jättekul! Men jag min idiot ville fortfarande ha tillbaka aegir. Så jag fick tag i hans ägare. Som äger och driver en turriding i dalarna. Det blev bestämt att jag skulle få ta hem aegir på foder i sep. varför?! jag hade ju allt jag kunde önska mig framför mig. Men jag såg inte.
I juni blev hästarna sjuka av något virus och fick vila några veckor. I samma veva sommarjobbade jag på mitt nuvarande jobb och orkade inte rida så mycket.
Men så sakterligen började vi bygga upp kondisen igen på dem.
I augusti var puke som finast. "han liknar ju ett liten halvblod" har jag fått höra. Ja han var fin, min underbara guldgosse. Vad roligt vi hade..
Så blev det september.. Aegir kom. Allt skulle bli så bra.. trodde jag. Jag slet som ett djur med att komma min svarte springare nära inpå. Han släppte inte in någon. Han läs sig fångas, ridas, skötas, matas. Men inte mer än så. Helt förstörd av årliga nya hem, vara en i mängden på sommrana. Nya ryttare. Stackars häst..
jag slets mellan två prinsar. mellan puke som jag älskade, och mellan aegir som var mitt ansvar. Som jag kämpat så för. Vad fel allting blev.
I slutet av september hittade M puke i hagen. Med ett djupt skärsår i övre delen av pukes framben. Han var jättehalt och svullen och fick vila i några veckor. Lagom när han sattes igång igen tappade han en sko, och vi fick ite tag i hovis på säkert två veckor. Så han fick stå, gå på bete. Inte så jättebra för en fånghäst? Men vi var försiktiga, de gick inte hela dygn på betet eller så och hade stenkoll på puls i hovar osv. Ingen av oss såg fångnacken han började samla på sig..vi visste inte..
Jag stod åter med problmet att inte hinna med två hästar. Så det var lite blandat folk som var med och red Puke ibland. Främst Ida. Men då märkte vi en sida hos puke som var konstigt. Han var skitdum rent ut sagt med andra ryttare. Han tog bettet och bråkade. Testade helt enkelt. Det hade han aldrig gjort någon gång.
En ridtur var han så odräglig mot Ida att vi böt häst. Hon fick rida Aegir så hoppade jag upp på puke för att korrigera honom. Vet ni vad som hände? jag behövde bara sätte mig på honom så sänkte han nacken och började frusta nöjt! Inte en dumhet gjorde han. Då förstod jag att det var inte bara jag som saknade oss. Underbara häst.. Han kände också samspelet vi hade. HUR I HELVETE KUNDE JAG MISSUNNA OSS DET!?
Men dagarna gick. Jag tyckte inte det vart lika roligt. Det var jobbigt att inte orka med två hästar. När jag igentligen bara ville ha Puke. Jag skämdes liksom. Dessutom började jag ju jobba på norrgården. Det blev korta dagar. Jag hann inte. Det drabbade oss alla.
Vintern kom, vi red på helgerna mest. Det blev extrem kyla så vi kunde knappt rida pga det heller. Har man hästar på lösdrift med tjock päls är det ju inte så lätt att få dem torra efter en ridtur.
Det blev mycket hö som skulle ut, så det beslutades att hästarna skulle börja gå på ensilage. Inte bra för en fånghäst.. men han hade ju klarat betet. Right? Så dumt.. så himla DUMT! Att vi inte tänkte längre.
I denna veva började jag och prata om att jag skulle ta över puke på foder under våren när aegir åkte hem. Det såg jag så fram emot! <3 Men..
Puke blev tjockare och tjockare. Halsen var som en stor klump bara. I mitten av januari höll det inte längre. Vi fann honom i hagen. Vrålhalt på alla hovar. Akut fång..
han fick behandling, blev bättre. Vi var in till kliniken. Hans hovar att roterat ytterligare men de var OK.
Han blev bättre, det såg ljusare ut.
Sen en dag fick han fång.. igen! Fick behandling det hjälpte inte, utan han fick ytterligare ett anfall. Av att bara äta halm! Vi for in till kliniken igen. Hovbenet var nästan igenom sulan. Han kanske skulle kunna bli bra, men inte ridbar antagligen. Aldrig få gå på gräs.
Jag & M tog beslutet att ta bort honom..
Dagen efter, 24 mars 2010 runt lunch somnade han in i min famn. Han hade fått slippa sin utebox. Fått gått i hagen med Storm & Aegir. vrålhalt men han var så lycklig att få komma ut. Få äta lite hö. Klia lite på storm. Det var hjärtslitande. Men nu slapp han sina onda fötter, den eviga väntan på att någon skulle ha tid för honom på heltid igen. Allt för att jag svek honom. Inte såg vad jag hade.
24 mars, då dog en del av mig. Det blev bara ett hål. Ett stort ömmande hål. Ett hål jag är osaken till på så många sätt. Jag är så ledsen för det. Mitt största misstag i liet, och nu får jag aldrig återse min vän igen.
En månad senare åkte Aegir hem som jag också kom att tycka om men på ett annat sätt än Puke, likaså Storm åkte till en fodervärd. Tiden på stenkulla var över. För alltid.
Idag så är åtminstonde Storm & Linda åter tillsammans. Jag är så otroligt glad för er skull! Det hade inte kunnat bli bättre och jag hoppas ni har många år kvar tillsammans!
Jag hoppas att den dag ha möjlighet att ha häst igen.
Någon gång hoppas jag att finna en ny Puke. En vacker dag..
Då har jag ALLT.
Så min sammanfattning:
Den som gapar efter mycket.. mister ofta hela stycket.
Nu vet ni..
Åh gumman! Jag blir helt tagen av detta du skrivit :'(
Det hade varit såå mycket enklare om djur kunde tala med oss som vi människor gör med varandra :(
Men nu gör dom inte det..
Men det jag vill ha sagt är, att du har hört detta förut, men jag säger det igen, Du ska inte klandra dig sj Emma för att det blev som det blev!
Puke vet säkert mkt väl att du/ni försökte hjälpa honom, och att ni bara ville hans bästa.. Men sen finns det de där små detaljerna som man faktiskt missar vad man än gör, tyvärr :( Och sorgen du bär på är Tung, väldigt tung :'( men jag tror inte Puke vill att du gör det.. <3
Ta del av det du lärde dig ihop med Puke, det som gjorde så ni kom närmre varandra och det som inte funkade. Ta med det i hela ditt liv och för den kunskapen vidare. För Du vet att du har förmågan, och kasta inte bort den, den är värdefull!
Du kommer klara det här Emma! En dag hittar du hästen för dig, och tvivla inte, du kommer göra det, en dag står h*n där och väntar på just dig.
Och en dag när din tid är inne så står Puke och väntar på just dig <3
Usch jag blir så tagen av allt du skriver.. helt tårögd :( Det väcker så mycket minnen! Tänk om man faktiskt hade kunnat spola tillbaka tiden och uppleva saker åter igen?!
Jag vet att du känner så här, men jag hoppas du minns vad jag har sagt om allt också.. Men glöm inte Emma, tänk om du aldrig hade tagit Puke till dig? Aldrig givit honom en chans? Puke fick ett jätte fint liv tillslut! Du gav honom kärlek, en chans igen.. och om han hade kunnat tala så lovar jag att han inte nog hade kunnat tacka dig för det.. för vad jag tror så är det ovärderligt för en så oskyldig varelse att få känna sig älskad. Från att inte ha eller vara något så gav du honom allt vad trygghet och självkänsla innebär! Det betyder något, och att avsluta sitt liv med den kännslan var säkerligen för honom mycket betydelsefullt..
Lyft upp dig själv ett snäpp för det, försök se allt det positiva som du gav honom. Jag säger inte att du inte får sörja, för jag förstår dig.. jag var med och såg dig och honom hela vägen. En saknad av något så betydelsefullt är plågsamt! För mig var Stormur "död" ett tag.. när han försvann, jag trodde aldrig mer att jag skulle få se honom igen.. och sättet jag plågades på av just saknaden av honom var outhärdig nästan. Man får vara ledsen, en dag kanske man inte lider av det på samma sätt? vad vet jag, men hur som helst så finns det där, saknaden..
Jag är lycklig idag att Stormur och jag hittade tillbaka till varandra och jag hoppas liksom du att vi har många år kvar! Men det känns så orättvist.. det var vi båda som skulle vara med om det här! Minns du? En ordentlig sadel och en ridbana.. men "VÅRA" hästar! Sen skulle allt vara perfekt.. jag tycker att det är hemskt, det är så orättvist.. för det var vi båda, inte bara jag.. :(
En dag finner du en häst som kan återge kännslan och samhörigheten som du kände för honom.. Jag lovar! Men som sagt.. ingen kommer att kunna ersätta Puke från Pukestorp för dig. Och bär med honom.. men försök, även om det är svårt, att se allt du gav till honom! Han står nog däruppe och äter gräs i mängder och hoppas att du en dag kan förstå att du gav honom ett meningsfullt liv och att han inte kunnat få det bättre..
Jag vet att det är svårt, men kämpa på Emma <3
