Min älskade vän somnade in i min famn i onsdags. Hur går man vidare? Tiden bara rullar på medan än själv står kvar i en tjock kvävande bubbla utan någon väg ut. Hur kan inte världen märka att han är borta? Varför kan ingen mer än jag känna smärtan?

Dagen igår var så overklig. I ena stunden stod han med huvudet i min famn, tiggde morötter och blev kliad i pannan så som jag så ofta gjort. Han älskde det. Åh puke varför!?
Varför var det just du? varför var det du som fick den där äckliga sjukdomen?! ordet fång äcklar mig, fånget tog dig ifrån mig. FAN! varför ?? Kommer aldrig förstå?

Jag sluter mina ögon och tänker tillbaks på tiden, den vi aldrig får igen. Våran tid. Vi räddade varandra du & jag. Vi behövde varandra. jag behöver dig fortfarande. Men du finns någon annanstans. Det var ju din tid att gå och jag följde dig till slutet. Du var så fridfull.

En dag kommer jag kunna se tillbaks och minna smed glädje. Nu kommer bara tårar. De där tankarna att våran tid är slut. Att jag aldrig mer får hoppa upp på din varma rygg. Att aldrig känna tin runda galopp över ängen eller dina nöjda frustningar. Det är slut nu, och jag står ensam kvar med hoppat att vi ses igen, nåonstans, någon gång.

Tack underbara vän för tiden vi hade. Jag kommer aldrig glömma dig.

*En av de sista bilderna, 24mars 2010 av Linda Jansson*